Nu tänkte jag göra ett litet inlägg.. Kan bli väldigt kort eller väldigt långt. Jag tänkte få ur mig så mycket som möjligt som jag känner.

Just nu ligger jag i sängen och är så arg/besviken/ledsen..? Jag vet faktiskt inte. Men jag kan inte komma på när någon verkligen frågade från hjärtat "Hur mår du?" till mig. Det måste ha varit flera månader sen.. Jag känner mig så jävla osynlig, så obetydlig, så fruktansvärt meningslös.

Det jag gör om dagarna är bara att vara hemma. Jag har inget jobb och jag går inte i skolan. Jag ska läsa svenska och ha praktik men det blir aldrig av...  För att "skolan" är som den är.. Det är så många som frågar och tjatar om det där. Men tror ni verkligen jag vill bara gå hemma och må dåligt? Tror ni verkligen jag gör det här för att jag är lat? Fattar ni inte hur jävla dåligt jag mår över det här!! Det har alltid varit min dröm att stå och skrika på studentaket "Jag har tagit studenten.." Men det kommer aldrig ske och det gör så jävla ont i mig! Jag kommer troligtvis inte få mycket till jobb om jag inte har en otrolig tur. Jag känner mig så jävla misslyckad som människa för att jag inte klarade av att gå klart på GUC eller på KATEDRAL!! Jag har faktiskt inte valt det här, jag har försökt så mycket som jag har kunnat men det gick inte!

Jag har sådan press på mig att ta körkort så det är inte sant! Visst skulle det vara både bra och kul med körkort men jag har ingen lust eller ork att ta det nu. Jag klarar mig lika bra utan. Jag skulle helst vilja ta det om 1-2 år. Men så många tjatar och pressar mig så jag känner att jag MÅSTE ta det till sommaren bara för att göra andra nöjda. Och det är helt sjukt att jag ska behöva känna så egentligen.

Mina såkallade vänner.. Vad är ni för vänner egentligen? Ni säger "Saknar dig, nu måste vi ses" "Vad länge sen vi sågs" "Finns för dig" Men när jag försöker planera in någonting så blir det aldrig av. Jag försöker och försöker men det blir aldrig någonting av det. Ni finns för mig?!! In my ass att ni gör! Ge fan i att skriva sådär när ni inte ens bryr er på riktigt. Men OM jag skulle bli påkörd av en lastbil eller nått då jävlar skulle det vara annat och var o varenda människa skulle sitta och skriva att vi var sååå bra kompisar och hej o hå. Jag blir bara så jävla trött på allt det här.

Min ****.. Ingen kan veta hur jävla dåligt jag mår över det som hänt, det som händer! Och jag är så otroligt förbannad på dig för tusen orsaker! Men ändå kan jag inte sluta undra hur du mår och vad du gör. Jag vet att du är rätt ensam men det är fan du som satt dig i den här sitsen. Jag älskar dig så sjukt jävla mycket men jag kan inte förlåta allt du gjort. Och jag vill ärligt talat inte se dig förns du bett om förlåtelse. Men det kommer du antagligen aldrig att göra så det blir svårt.. Börja bete dig, snälla! Du förstör inte bara för dig själv. Jag önskar såå att saker och ting var annorlunda. Men jag har visst blundat för sanningen.

Jag tänker rätt mycket på döden ibland och vad som händer o sker efter man har dött.. Jag är så otroligt rädd för döden och för att någon av mina nära o kära ska dö. När man dör tänk att man bara försvinner då.. Tänk att man aldrig får träffa sina nära o kära mer.. Tänk om man glömmer allting som varit.. Tänk om man är fast som i ett stort oändligt mörker.. Nej ursch!


Nu har jag iaf fått ur mig lite och det känns redan lite bättre.