Har väl inte skrivit något på hela sommaren..

Men ligger nu ensam i sängen med musik på högsta volym i hörlurarna och försöker tränga bort tårarna.
Jag känner ångesten, jag känner pressen. Jag måste klara det här. Om inte vet jag inte hur jag ska gå vidare. Och bara för det är jag såklart livrädd för om jag inte klarar det, vad händer då? "Det kommer lösa sig, det kommer fixa sig" kommer alla säga. Jag önskar bara att allt vore så enkelt som alla får det att låta.

Jag måste försöka vara så stark som alla påstått att jag är/har varit..


Jag är så jävla trött på att vara misslyckad! Jag vill också lyckas med något, vara glad, göra andra glada.


Jag saknar alla gamla vänner som jag stod så nära förut, jag saknar att stå Ulla nära, jag saknar det jag och Jakob hade, jag saknar Viktor helt sjukt onormalt mycket.. Allt är bara så jävla förändrat!!! Känns som om jag gör allt men ingen ser det, jag försöker så jävla mycket med allt och jag önskar någon ser hur jag kämpar. 



Men för att vara lite positiv så har jag kommit Julia väldigt nära och jag är jätte glag över att hon och jag kan prata om allt. Hon är underbar. Även att jag och Marc har fått upp vår kontakt igen.  Och att jag har Therese!