ja som rubriken lyder.. Men kom in på en blogg där en kille skrivit något riktigt vettigt! :

det verkar vara extremt många som tycker att otrohet är helt ok, att alla gör misstag och att alla är värda en andra chans. Jag håller med till viss del, alla människor GÖR misstag men alla är absolut inte värda en andra chans och just otrohet ÄR ett grovt svek. Har man gjort ett misstag inom vilken kategori som helst så krävs det av dig själv att motbevisa att det "bara" var ett "misstag" och att det inte ska hända igen. Om misstaget inkluderar andra människor som får ta negativa konsekvenser pga just DITT misstag så förvänta dig inte att dom vill involveras i dina fortsatta kommande misstag. Tilliten är borta..

Tillit är någonting man måste jobba för, betalningen sker inte i pengar och du kan heller inte köpa den. För mig är det något som växer fram i samband med att man lär känna människan, man går igenom svåra perioder tillsammans, barriärer som knäcks, 2 blir 1 och något som heter
kärlek skapas. Efter ytterligare en period då du känner att människan framför dig är din bästa vän och du nu litar på denne till "hundra procent", det är då du älskar denna person, det är endast då tillsammans med tilliten du är kär och älskar på samma gång.

Hans flickvän har varit otrogen och jag tyckte att det han skrev var bra och att det stämmer.

---

Jag just nu är så himla lost.. Borta.. Borta i mig själv. Jag förlorade min bästa vän pga en falsk vän som ljög och bedrog mig (och min bästa vän). Men vad ska jag göra åt det?! Om hon som var min bästa vän inte ville lita på mig så då har inte jag gjort något fel. Någon gång kommer du inse att jag hade rätt, att du skulle lyssnat på mig. Du kommer inse hur falsk personen verkligen är. Jag har gråtit tillräckligt över det där och jag tänker inte be om förlåtelse längre när det inte ens är jag som gjort något fel. På nått sätt är jag bättre än så än att förnedra mig själv.. Min bästa vän lovade mig i flera år att alltid finnas för mig och ställa upp men när jag sen kom och behövde henne som mest när min mormor var sjuk och sen när hon dog.. Då vände du mig bara ryggen åt mig. Det sveket kommer jag aldrig glömma.
Strunt samma i det nu. Imorgon har jag och mamma möte med skolan, med rektorn och studievägledaren och kanske min mentor... Alla dessa möten.. Jag ligger i sängen och är livrädd för vad som kommer sägas och vad som kommer hända.. Ingen kan förstå varför inte skolan funkar för mig inte ens jag själv kan det.. Men det värsta som finns är dom som säger "men det är bara att gå till skolan" Men tror ni inte att jag hade gjort det om det vore så lätt??! Tror ni att jag skulle vara hemma och må skit om jag kunde gå till skolan?!!? Tror ni verkligen att jag inte går till skolan för att jag är för lat?! Men jag är hemma och har ångest och bara gråter. Det är inte så jävla lätt för mig som ni tror!! Tänk efter innan ni säger något, och iställer för att säga såna där saker som bara trycker ner mig ännu mer kan ni väl åtminstone fråga varför och be mig försöka förklara..
Ingen tar en på allvar när man har depression och ingen vill det heller eller jag ska inte säga ingen men MÅNGA dom flesta iallafall. Hade jag haft anorexia, cancer.. Vad fan som helst så skulle alla bry sig. Men depression är minst lika farligt det med och det är nog fler som dör i depression än dom andra sakerna.. Ingen kan någon sin sätta sig in i vilket helvete jag har i min kropp, som en demon.. Mittt psyke är besatt..
Det värsta är att ångesten och panik/ångest attackerna har börjat komma tillbaka..

Ikväll har varit hemsk.. Har låst in mig på mitt rum och kollat på Desperate Housewives och bara legat i fosterställlning och gråtit. Jag är så inihelvetes rädd.. Rädd för att jag inte vet vad som väntar mig, rädd för att jag kommer stå här helt ensam kvar. Skolan fungerar inte för mig men vad ska jag då ta mig till eftersom det är nästan omöjligt att få jobb utan utbildning. Jag är bara så jävla meningslös, jag föddes meningslös, jag är dömd till att M I S S L Y C K A S. För jag är helt total jävla misslyckad! Har jag lyckas med någonting i mitt liv? Nej jag tror inte det.  Jag är så äcklad av mig själv.
För några veckor sen svek den personen jag älskar över allt annat mig, och det är det jag kom o tänka på när jag läste texten där uppe. Att jag har gett dig flera chanser men ändå svek du mig igen och det gjorde så ont i mig så ont att jag inte kan förklara det. Tillit det är något man måste ha för att ha ett fungerande förhållande. Jag hoppas jag får tillbaka tilliten för dig Jakob för det räcker inte att älska dig mest av allt.. Det är jobbigt när det inte ens är upp till mig att jag ska få tillbaka den heller.. 
Jag förstår inte hur egoistisk vissa människor kan vara.. Som bara tänker på sig själva.. Förstår inte ni att ni sårar era nära och kära?! Jag är så fruktansvärt trött på folks beteenden. Snälla tänk efter innan ni gör något! Och var beredd på att ta konsekvenserna som kommer om ni gör något dumt.

Det blev ett otroligt lånt inlägg men jag behövde verkligen få ur mig lite..